Året är 1995 det är vår och jag befinner mig i Borås. På en tvärgata finns en liten butik ”Delphinen” som säljer böcker och smycken mm. Utan något speciellt syfte går jag in för att titta. Min uppmärksamhet fångas av några rör av trä som står i ett hörn till vänster. De är en dryg meter långa och knappt en decimeter tjocka, delvis är de bemålade i svart, vitt, ockra och gult huvudsakligen är det ränder som löper runt om på ett dekorativt sätt.
Kvinnan i butiken förklarar att det är ett slags blåsinstrument som kallas didgeridoo. Vi provar men eftersom ingen av oss har en aning om hur man gör så vi får vi inte fram något ljud ur dessa mystiska trumpeter av trä. Hon berättar att det ganska snart ska bli en helgkurs för nybörjare. Jag tycker det verkar festligt och min nyfikenhet är väckt. Med en motvilligt dröjande känsla ställer jag tillbaka den didgeridoo som jag försökt spela på och som jag stått och hållit i en god stund medan vi pratade. Jag ska fundera på saken. Det dröjer bara två dagar, sedan är jag anmäld till Ray Stockdales nybörjarkurs i att spela didgeridoo. I kursavgiften ingår ett eget instrument och på det sättet kommer den första didgeridoon in i mitt liv.
Ray är från Australien och han tillverkar didgeridooerna genom att borra hålet inuti trädstammen. Kursdeltagarna är gäster hemma hos Ray. Det är en aning trångt för han har ganska mycket saker, men det går bra ändå. Det finns flera didgeridooer som han gjort och vi får välja en vi gillar. Ray instruerar hur vi ska få ljud och hur vi kan variera ljudet. Han skojar och påstår att didgeridoospelande tar bort rynkor i ansiktet. Med hans vägledning går det ganska snabbt att få fram något slags ljud i didgeridoon. Hela ansiktet, ja hela huvudet vibrerar när jag lyckas få fram den djupa grundtonen. Det är en intressant upplevelse. På ett påtagligt sätt ökas mitt kroppsmedvetande, särskilt i kinder och hals. Men det är ju bara det att luften tar slut alldeles för fort…
När jag började spela didgeridoo var det inte lika vanligt som det senare har blivit. Jag visste knappt något alls om Australien och aboriginerna. Det är bara att bekänna… ja, bekänna…jag visste inte ens hur en didgeridoo lät förrän jag kom till kursen för Ray Stockdale. Men det sade ”klick” och kärleken till instrumentet didgeridoo bara fanns där.