Om Didgeridoo
Didgeridoo är ett blåsinstrument som spelats av aboriginerna i norra Australien sedan urminnes tider. Instrumentet är görs av en trädstam. Det är vissa sorters eukalyptusträd som blir naturligt ihåliga genom att termiter äter ur dem invändigt.
En didgeridoo kan variera i formen och dekoreras med olika mönster efter den lokala traditionen.
Bland aboriginerna används didgeridoo vanligtvis i festliga sammanhang men förekommer även i rituellt och läkande syfte. Didgeridoo är här en del av en större helhet där även sångare och dansare ingår. Sångaren har en ledande position och är den som kommer ihåg sångtexter och myter.
Aboriginerna har en strikt indelning av kvinnors och mäns uppgifter och bland dem är det huvudsakligen en manlig företeelse att spela didgeridoo. Är det då OK för kvinnor här i västvärlden att spela didgeridoo? Svaret beror på vem man frågar. Alan Dargin hade inga problem med det, inte heller Darryl Dikarrna Brown i White Cockatoo. Om man reser i Australien och kommer ut bland aboriginer rekommenderar jag lyhördhet inför deras åsikter och anpassning därefter.
Didgeridoo stavas ibland på olika sätt; didjeridu, didjerido, didgeridu… Aboriginerna har egna ord för instrumentet till exempel mago eller yidake.
Om Spelteknik
En didgeridoo är ett borduninstrument vilket innebär att den har endast en ton. Instrumentet har inga fingerhål eller klaffar. Det är en och samma grundton som spelas hela tiden och den brukar kallas ”drone”. Man håller didgeridoon mot munnen och blåser med vibrerande läppar. Lite kan det liknas vid när man vill få stopp på en häst och säger ”ptroo”.
Grundtonen färgas genom olika rörelser med kinderna och tungan. Rösten används genom att sjunga eller skrika samtidigt med grundtonen. Läpparna kan spännas för att göra det trumpetljud som brukar kallas ”toot”.
För att spela länge utan uppehåll i tonen behöver man behärska en speciell andningsteknik som kallas rundandning eller cirkulationsandning. Det går till så att innan luften i lungorna tar helt slut tillförs ny luft genom att man med tungroten täpper till i svalget så att lufttrycket i munhålan behålls och därmed även tonen. Samtidigt andas man snabbt in ny luft genom näsan och när det är klart öppnar man i svalget igen. Det här tar vanligtvis lite tid att lära sig.
